En natt med 7 timmars sömn

Första natten på många, många månader som jag sovit över 5 timmar i ett streck. Känns skönt, men har svårt att komma igång och göra något. Ska ju ta fram alla adventssaker nu. Jag har inte riktigt fattat det redan är advent.

Jag hade ett långt samtal med Patientnämnden igår. Äntligen fick jag någon som lyssnade och gjorde något konkret. Hon skrev till högste chefen på KSS-sjukhuset i Skövde. Medan´s jag var kvar i luren så skrev hon och frågade mig så det stämde det hon skrev. det tyckte jag kändes bra. Jag har nu en remiss till Borås-svettkliniken. Jag har en till smärtteam i Kungälv. Jag ska till ortopeden -KSS, jag ska till vårdcentarlen i Mariestad. Man får i alla fall se sig om. Kanske man kan skriva en bok sedan om sverigens alla sjukhus. *s*

Idag är det så tungt i sinnet.Trodde man skulle känna sig glad som en lärka då man äntligen fått sömn. Jag har inte häcken full ida så jag hinner att tänka. Inte alls bra. Och jag inte heller skriva om det häröver, vad som är tungt. Jag kan inte lämna ut andra människor.

Ikväll ska vi hjälpa till att slå in julklappar på Electrolux. Något vi gjort i många år, vi ett gäng från brukshundklubben. kan låta märkligt, men inte då när en man på Bruks också är förman på E-lux. Vi får lite god mat som tack och roligt brukar vi ha. Så jag ser fram emot det så kanske jag kan känna mig något lite gladare sen..

Bäst att leta på de där stakarna nu!!
Over and out.
Kerstin

Uppgiven och uppspelt

Jag har funderat på hur jag ska lägga upp dena här bloggen. de är ju både gammalt och nytt jag vill berätta om. Mycket vill jag berätta om utifall det kan finnas någon som läser och känner igen sig. Kanske någon kan känna tröst i att det är inte bara den lilla människa utan det finns en liten människa till som mått dåligt eller känner igen sig i det jag berättar.

Jag kommer att börja skriva om dagsfärska känslor, upplevelser, åsikter och annats om berört mig på ett eller annat vis. Sedan skriver jag om "mitt gamla liv" där jag har en del jag vill beröra och diskutera. Hoppas få kommentarer :-)


Träffade ju ortoped förra måndagen. Han var i pensionsåldern och kom från Sahlgrenska sjukhuset. KSS i Skövde tar in läkare (specialister därifrån några dagar i veckan. Äntligen har de kommit på att sluta leka superdoctors å överlämna det till de som kan istället.

På tiden, verkligen! Visserligen fick jag ju min största nervskada ju på Sahlgrenska, men den första skadan och den senaste fick jag på KSS. Och allt dåligt bemötande står ju KSS för. OBS! Absolut inte hela sjukhuset. De flesta avdelningar och mottagningar är toppen, men när det gäller ortopedi och akuten så är det inga bra alls!

Åter till förra måndagen:
Han tittade aldrig överhuvudtaget på min opererade arm/hand. Han tittade
aldrig överhuvudaget på nacken. Nej, han stod tryggt lutad mot sängen, jag satt på stolen där man klär av sig. I Handen har han en tjock lunta med papper och medans han bläddrar i dem så säger han att han läst igenom dem och att jag råkat mycket illa ut.
-Jösses, vad sa han??? Jag trodde jag hört fel! Men då säger han igen
- Du har verkligen gått igenom mycket! Nu började jag få en klump i halsen med gråt. Jag får INTE gråta, tänker jag för då tror han att jag är en desperat patient som är ute efter piller.

Jag trodde först då jag såg läkaren att han skulle vara som de flesta gamla ortopder är; korthuggen, barsk, koncist och helt emot piller! Men det visade sig var så fel det kunde bli.
Han såg sträng ut, men han var såå snäll! Han fortsätter med samma lugna stämma att min nacke går inte att åtgärda med någon operation inte. Nä, det går inte! Han räknar upp att kota 1-2 har förträngningar i utskott som ska försörja nerver med syre, kota 2-3, kota 3-4, kota 4-5, kota 5-6, kota 6-7. Nu var det slut på nackkotor! Alla kotorna var dåliga på ett eller annat sätt. Men en sak var säker: det går icke att operera! Då får man ju steloperera hela neckan på dig och det kan vi inte, säger han.

Han berättar att han jobbat som ortoped i många år och opererat många nackar , men det som var i min nacke hade dålig prognos och kunde endast lindras med hjälp av en bra sjukgymnast.
Han erbjuder sig att skriva till honom. Jag har, tack och lov en bra sådan sedan drygt 10 år tillbaka. Han frågare sedan vilken läkare jag har. (det frågar alla som förstår jag har svåra skador) Jag svarar som jag brukar, att jag har ingen doktor! Hm...Läkaren vet inte vad han ska svara...men säger till slut att det måste jag ju ha en! Ja, det tycker jag med, svarar jag. Jag har kämpat för detta i snart 10 år, säger jag.

Han frågar vem som skriver ut alla mediciner.
Jo, börjar jag. Jag får metadon och Lyrica från Akademiska. Men mer än det lägger inte de sig i. De tar ansvar för den medicineringen. Jag fick ju bo på sjukhuset i 2 månader då Metadonet sattes in. Man var afktiskt inlåst! Men det var inte för vi skulle rymma utan för att skyddda oss från massa skit som kunde komma in på sjukhuset. Det vanligare är ju att Metadon ges till Heronister som slutar

Föör mycket nu!

Det går alldelses för lång tid mellan jag skriver bloggen, men jag får inte tiden och orken att räcka till. Det händer så mycket.

Funderar på: hur mycket kan man berätta?? Hur mycket kan man lämna ut till allmän beskådan, hur mycket kan man lämna ut andra? Ja, det är en fråga som tål att tänkas på.

Jag har en del funderingar över dagens barn...Det ställs dåligt med krav på våra barn. Av egen erfarenhet så finns det mycket man skulle vilja ändra på....eller i vart fall få upp ögonen på barnen som tror livet bara är att ta för sig! Det är DE som ställer kraven idag. DE som kräver man ska ställa upp på alla möjliga vis, men själva struntar de totalt i att ge något tillbaka. Där har vi misslyckats så det skriker om det. Det är ju inte barnen fel, det är VÅRT fel som inte lyckats med uppfostran! Men man gör väl så gott man kan, antar jag.

En mamma berättade för mig att hennes son nu lagade all mat till hans pappa då han kom hem från jobbet. Ja, varje dag! Trots att sonen går i skolan varje dag. Pappan är van vid att "hon" står i köket och maten är bordet då han kommer hem från jobbet varje dag. Nu har "hon" flyttat så då blev det sonens arbete. Å han gör detta! men nu hade tydligen mannen fått upp ögonen för vad sónen fick göra för honom och tyckte inte det var så bra.Man undrar om samma tanke hade kommit om dottern hade bott hemma och fixat allting...mycket tveksamt! hm..

Nu är det, som sagt, inte alltid barnen som kommer på detta med att utnyttja...i alla fall inte så länge de är barn. Det finns andra som ser till det ibland! Så himla trist då man tycker ett samarbete på att ge och ta är lyckligt. :-)

Orkar inte skriva mer just nu...ska försöka fortsätta imorgon. Fick träffa ortopeden igår så han sög musten ur mig!!Sköt om er! Kraam!
Over and out

Höst redan!

Tänk vad tiden går fort. Ja, så sa ju alla gamla när man var liten..å nu..är man inte liten utan bli den där gamla tanten man minns *ler* Redan höst och det är ju nu som mina blommor är som finast. Jag ska ta in dem på uterummet så kanske jag kan få njuta av dem lite längre.

Var gång jag ska börja skriva här och klaga på mitt eget "öde" så hamnar jag ofelbart på "johns blogg" 0ch sedan tar min energi slut för att fortsätta här....
Men jag ska försöka lite till.

Den 13 mars 1997 kom jag till operation på Sahlgrenska sjukhuset. det var en torsdag och min fina farfar fick denna dag gå igenom en operation för att få en "påse på magen" efter de upptäckt tumör på tjockmtarmen.Vi ringde å löste korsord i telefnen, minns jag *ler* Jag har tackat ja till en sk. steloperation i länddryggen. Men inte vilken operation som helst. Den har inte tidigare gjorts på Sahlgrenska. En titthålsoperation med 6 små titthål i magen. Via den vägen ska man sätta in en sk.kolbur som är benbitar från mitt eget höfben krossat och lagt en kolbur mellan mina kotor för att sedan växa samman till ett enda ett.

Jag vaknar och minns smärtan i mitt högra ben och fot som det brann i alltihop. Jag ropade eller vad jag nu gjorde. Sköterskan kom och sprutade in smärtstillande i nålen jag hade i handen. Det hjälpte inte alls. Läkare ringde hem till sambo för att höra efter att jag följt avtalet: Minska mitt morfinintag! Min fd man bekräftade att jag hade kämpat hårt för att klara mig på mindre tabletter innan operation. Verkligen kämpat!!

Läkarna började nu undra: Vad står på?? Jag kommer till MR-röntgen. Jag minns..jag vill bara DÖ!! Det gjorde så fruktansvärt ont. Rör mig inte mer, ta inte i mig,Låt mig bara vara!! Men jag fick lugnande, Stecolid och jag klarade MR på något underligt sätt. Kanske jag somnade lite? Jag får veta att nerver ligger ikläm. Läkaren har av misstag, slagit in 2st benbitar i nervrotskanalen. Jag är helt lam i höger fot och ben. Man börjar prata om att de ska ringa läkaren som opererat. Han var redan i Uppsala och jobbade.

2 dagar senare bestäms att jag ska opereras på nytt. Detta sker efter samtal som jag knappt minns . Jag var såå slut i kropp och själ. Trodde inte jag skulle överleva. Min dåvarande man och mina underbara barn kom på söndagen, dagen efter 2.a operationen. Jag minns det inte, men de har berättat. De trodde också jag skulle dö. Jag hade förlorat mycket blod och hade så vansinnigt ont.

Nu slutar jag för ikväll.
Skriver snart igen..
Önskar läsare en underbar natt och en fin vecka!
Kram!
Kerstin

Tänker på er!!

Jag har inte börjat så flitigt precis med min nya och första blogg jag någonsin skrivit.

Det har varit tuffa veckor.Känns som jag aldrig ska få vara hel och frisk..

Det finns människor som har det stentufft nu...de finns mycket med i mina tankar och jag bor ju nära "mormor" som jag vet kämpar så...Jag kan också förstå att jag inte alls förstår HUR man överlever och HUR man orkar, men jag vet att ni har en styrka och ni klarar detta, kanske tack vare att ni har varandra allihop. Ibland tänker jag att jag inte har rätt att klaga, men så vet jag själv vad jag brukar svara mina vänner när de säger så: Alla har sitt eget helvete och ibland måste man få gnälla även om andra har det många, många gånger värre än jag.

Jag tänker nu gnälla!


Men det kommer inte bara att vara gnäll här. Jag kommer att skriva om mitt mediala arbete som jag brinner för. Det har förändrat en stor del i mitt liv, till det postitiva :-)

1995...då förändrades mitt liv ganska drastiskt. Eller, det var början på en lång tid med smärta och ett "krigande" inom sjukhusets väggar. Jag arbetade heltid som bussförare. Ett jobb jag stortrivdes med, trots heltokiga arbetstider. Jag började kl.05.00 varje morgon och var hemma kl.18.00. Jag hade betalt för 8 timmar då det var uppehållstider lite då och då under dagen. Tider som jag inte kunde utnytja till något vettigt så det blev en runda på stan och göra slut på lönen eller så jobbade jag gratis med att städa bussen för att få tiden att gå. Men jag älskade jobbet, att träffa människor i alla åldrar. Jag körde ju linjebuss med skolbarn också.
Vi hade på höstkanten börjat bygga ett fiskrökeri med båthamn på Torsö, där vi då bodde. Det var förståss mycket jobb med att röja skogen, bära ris och annat. Jag var aktiv, förståss och slet verkligen för att få detta färdigt innan sommaren. Vi öppnade i midsommarhelgen 1996 och det som först skulle var ett litet fiskrökeri med fiskförsäljning blev senare en restaurang med varma och kalla fiskrätter, smörgåsar, hembakat och en del annat smått och gott. Färsk och rökt fisk förståss, det var ju det som var grundidén! Vi fick också öl och vinrättigheter och jag tycte det var så roligt att vi fick snurr på restaurangen för kunder hade vi ingen brist på.

Men någon långvarig lycka blev det inte. Samma höst som vi började bygget så fick jag vansinnigt ont i ryggen. Jag minns hur tydligt som helst den morgonen då jag skulle köra första morgonturen med bussen klockan 6 från Torsö. Det högg till i ryggen då jag tryckte ned kopplingen så jag hade fullt sjå att inte skrika högt! Det är 6 växlar på en buss, eller egentligen 12 då man har 6 höga och 6 låga växlar. I alla fall var det så på denna bussen. Jag försökte hoppa över så många växlar jag kunde för att slippa växla. På något underlig lyckades jag i alla fall köra bussen med passagerarna in till stan och kanske de undrade över att bussen skuttade fram denna morgon.

Det blev en diskbrocksoperation på hösten 1995, mitt i bygget av vårt fiskeri. Efter den operationen följde minst 2 år av hemska ryggsmärtor. Jag blev alltså inte alls bra efter operationen utan snarare sämre. Det var ingen läkare som ville höra det. Jag åkte i skytteltrafik in med ambulans de gånger inte barnens pappa kunde hinna att köra in mig. Då jag kom in på KSS ortopedakut var det ingen som ville tro att jag hade så ont. Jag var ju opererad och skulle vara frisk och tacksam! Jag har säkert förträngt mycket från den här tiden, vilket kanske är bra , men jag minns att jag hade så vansinnigt ont och fattade aldrig att ingen kunde göra något. Jag var ju på sjukus där läkare skulle göra människor friska, men jag bara låg där och skrek och ingen brydde sig särskilt mycket. Jag fick senare läsa i mina journalanteckningar att den ansvarige ortopedläkaren hade skrivit att den enda hjälp de kunde bidra med var en psykolog och psykofarmaca. De proppade i mig stecolid. Jag fick det i ändan, i tabtlettform oralt och i sprutväg, men ingen som helst hjälp mot mina smärtor. Jag skulle ju behövt smärtstillande och inte lugnande.

Nästa bloggtillfälle kommer att handla om fortsättningen på min rygghistoria. Ni som inte vill läsa om mer om sjukhus, värk och klagan ska stänga ned denna blogg och istället sätta på TV,n och titta på en rolig film, eller surfa runt till en roligare sida. Men för den som är intresserad av spöken, mediumarbete och annat övernaturligt kan ju vänta och läsa längre fram....


Nu är det läggdags, men en promenad med min gamle man Wille (min hund, en Stabyhoun) blir det innan sängen. Natti natti kära läsare...

Länge tänkt..

att jag skulle börja blogga. Nu blev det i en fart. Jag skulle skriva en kommentar här och då passade jag på att skapa ett konto här. Nu är mitt hjärta fyllt av sorg för en väninna som förlorat sitt barnbarn och en familj som förlorat sitt barn.

Jag återkommer....Måste få en del att sjunka in...Livet är inte rättvist!

Sedan då jag satt mig in i funktioner här så börjar jag att blogga.
Kerstin