Jag har inte börjat så flitigt precis med min nya och första blogg jag någonsin skrivit.
Det har varit tuffa veckor.Känns som jag aldrig ska få vara hel och frisk..
Det finns människor som har det stentufft nu...de finns mycket med i mina tankar och jag bor ju nära "mormor" som jag vet kämpar så...Jag kan också förstå att jag inte alls förstår HUR man överlever och HUR man orkar, men jag vet att ni har en styrka och ni klarar detta, kanske tack vare att ni har varandra allihop. Ibland tänker jag att jag inte har rätt att klaga, men så vet jag själv vad jag brukar svara mina vänner när de säger så: Alla har sitt eget helvete och ibland måste man få gnälla även om andra har det många, många gånger värre än jag.
Jag tänker nu gnälla!
Men det kommer inte bara att vara gnäll här. Jag kommer att skriva om mitt mediala arbete som jag brinner för. Det har förändrat en stor del i mitt liv, till det postitiva :-)
1995...då förändrades mitt liv ganska drastiskt. Eller, det var början på en lång tid med smärta och ett "krigande" inom sjukhusets väggar. Jag arbetade heltid som bussförare. Ett jobb jag stortrivdes med, trots heltokiga arbetstider. Jag började kl.05.00 varje morgon och var hemma kl.18.00. Jag hade betalt för 8 timmar då det var uppehållstider lite då och då under dagen. Tider som jag inte kunde utnytja till något vettigt så det blev en runda på stan och göra slut på lönen eller så jobbade jag gratis med att städa bussen för att få tiden att gå. Men jag älskade jobbet, att träffa människor i alla åldrar. Jag körde ju linjebuss med skolbarn också.
Vi hade på höstkanten börjat bygga ett fiskrökeri med båthamn på Torsö, där vi då bodde. Det var förståss mycket jobb med att röja skogen, bära ris och annat. Jag var aktiv, förståss och slet verkligen för att få detta färdigt innan sommaren. Vi öppnade i midsommarhelgen 1996 och det som först skulle var ett litet fiskrökeri med fiskförsäljning blev senare en restaurang med varma och kalla fiskrätter, smörgåsar, hembakat och en del annat smått och gott. Färsk och rökt fisk förståss, det var ju det som var grundidén! Vi fick också öl och vinrättigheter och jag tycte det var så roligt att vi fick snurr på restaurangen för kunder hade vi ingen brist på.
Det har varit tuffa veckor.Känns som jag aldrig ska få vara hel och frisk..
Det finns människor som har det stentufft nu...de finns mycket med i mina tankar och jag bor ju nära "mormor" som jag vet kämpar så...Jag kan också förstå att jag inte alls förstår HUR man överlever och HUR man orkar, men jag vet att ni har en styrka och ni klarar detta, kanske tack vare att ni har varandra allihop. Ibland tänker jag att jag inte har rätt att klaga, men så vet jag själv vad jag brukar svara mina vänner när de säger så: Alla har sitt eget helvete och ibland måste man få gnälla även om andra har det många, många gånger värre än jag.
Jag tänker nu gnälla!
Men det kommer inte bara att vara gnäll här. Jag kommer att skriva om mitt mediala arbete som jag brinner för. Det har förändrat en stor del i mitt liv, till det postitiva :-)
1995...då förändrades mitt liv ganska drastiskt. Eller, det var början på en lång tid med smärta och ett "krigande" inom sjukhusets väggar. Jag arbetade heltid som bussförare. Ett jobb jag stortrivdes med, trots heltokiga arbetstider. Jag började kl.05.00 varje morgon och var hemma kl.18.00. Jag hade betalt för 8 timmar då det var uppehållstider lite då och då under dagen. Tider som jag inte kunde utnytja till något vettigt så det blev en runda på stan och göra slut på lönen eller så jobbade jag gratis med att städa bussen för att få tiden att gå. Men jag älskade jobbet, att träffa människor i alla åldrar. Jag körde ju linjebuss med skolbarn också.
Vi hade på höstkanten börjat bygga ett fiskrökeri med båthamn på Torsö, där vi då bodde. Det var förståss mycket jobb med att röja skogen, bära ris och annat. Jag var aktiv, förståss och slet verkligen för att få detta färdigt innan sommaren. Vi öppnade i midsommarhelgen 1996 och det som först skulle var ett litet fiskrökeri med fiskförsäljning blev senare en restaurang med varma och kalla fiskrätter, smörgåsar, hembakat och en del annat smått och gott. Färsk och rökt fisk förståss, det var ju det som var grundidén! Vi fick också öl och vinrättigheter och jag tycte det var så roligt att vi fick snurr på restaurangen för kunder hade vi ingen brist på.
Men någon långvarig lycka blev det inte. Samma höst som vi började bygget så fick jag vansinnigt ont i ryggen. Jag minns hur tydligt som helst den morgonen då jag skulle köra första morgonturen med bussen klockan 6 från Torsö. Det högg till i ryggen då jag tryckte ned kopplingen så jag hade fullt sjå att inte skrika högt! Det är 6 växlar på en buss, eller egentligen 12 då man har 6 höga och 6 låga växlar. I alla fall var det så på denna bussen. Jag försökte hoppa över så många växlar jag kunde för att slippa växla. På något underlig lyckades jag i alla fall köra bussen med passagerarna in till stan och kanske de undrade över att bussen skuttade fram denna morgon.
Det blev en diskbrocksoperation på hösten 1995, mitt i bygget av vårt fiskeri. Efter den operationen följde minst 2 år av hemska ryggsmärtor. Jag blev alltså inte alls bra efter operationen utan snarare sämre. Det var ingen läkare som ville höra det. Jag åkte i skytteltrafik in med ambulans de gånger inte barnens pappa kunde hinna att köra in mig. Då jag kom in på KSS ortopedakut var det ingen som ville tro att jag hade så ont. Jag var ju opererad och skulle vara frisk och tacksam! Jag har säkert förträngt mycket från den här tiden, vilket kanske är bra , men jag minns att jag hade så vansinnigt ont och fattade aldrig att ingen kunde göra något. Jag var ju på sjukus där läkare skulle göra människor friska, men jag bara låg där och skrek och ingen brydde sig särskilt mycket. Jag fick senare läsa i mina journalanteckningar att den ansvarige ortopedläkaren hade skrivit att den enda hjälp de kunde bidra med var en psykolog och psykofarmaca. De proppade i mig stecolid. Jag fick det i ändan, i tabtlettform oralt och i sprutväg, men ingen som helst hjälp mot mina smärtor. Jag skulle ju behövt smärtstillande och inte lugnande.
Nästa bloggtillfälle kommer att handla om fortsättningen på min rygghistoria. Ni som inte vill läsa om mer om sjukhus, värk och klagan ska stänga ned denna blogg och istället sätta på TV,n och titta på en rolig film, eller surfa runt till en roligare sida. Men för den som är intresserad av spöken, mediumarbete och annat övernaturligt kan ju vänta och läsa längre fram....
Nu är det läggdags, men en promenad med min gamle man Wille (min hund, en Stabyhoun) blir det innan sängen. Natti natti kära läsare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar