Uppgiven och uppspelt

Jag har funderat på hur jag ska lägga upp dena här bloggen. de är ju både gammalt och nytt jag vill berätta om. Mycket vill jag berätta om utifall det kan finnas någon som läser och känner igen sig. Kanske någon kan känna tröst i att det är inte bara den lilla människa utan det finns en liten människa till som mått dåligt eller känner igen sig i det jag berättar.

Jag kommer att börja skriva om dagsfärska känslor, upplevelser, åsikter och annats om berört mig på ett eller annat vis. Sedan skriver jag om "mitt gamla liv" där jag har en del jag vill beröra och diskutera. Hoppas få kommentarer :-)


Träffade ju ortoped förra måndagen. Han var i pensionsåldern och kom från Sahlgrenska sjukhuset. KSS i Skövde tar in läkare (specialister därifrån några dagar i veckan. Äntligen har de kommit på att sluta leka superdoctors å överlämna det till de som kan istället.

På tiden, verkligen! Visserligen fick jag ju min största nervskada ju på Sahlgrenska, men den första skadan och den senaste fick jag på KSS. Och allt dåligt bemötande står ju KSS för. OBS! Absolut inte hela sjukhuset. De flesta avdelningar och mottagningar är toppen, men när det gäller ortopedi och akuten så är det inga bra alls!

Åter till förra måndagen:
Han tittade aldrig överhuvudtaget på min opererade arm/hand. Han tittade
aldrig överhuvudaget på nacken. Nej, han stod tryggt lutad mot sängen, jag satt på stolen där man klär av sig. I Handen har han en tjock lunta med papper och medans han bläddrar i dem så säger han att han läst igenom dem och att jag råkat mycket illa ut.
-Jösses, vad sa han??? Jag trodde jag hört fel! Men då säger han igen
- Du har verkligen gått igenom mycket! Nu började jag få en klump i halsen med gråt. Jag får INTE gråta, tänker jag för då tror han att jag är en desperat patient som är ute efter piller.

Jag trodde först då jag såg läkaren att han skulle vara som de flesta gamla ortopder är; korthuggen, barsk, koncist och helt emot piller! Men det visade sig var så fel det kunde bli.
Han såg sträng ut, men han var såå snäll! Han fortsätter med samma lugna stämma att min nacke går inte att åtgärda med någon operation inte. Nä, det går inte! Han räknar upp att kota 1-2 har förträngningar i utskott som ska försörja nerver med syre, kota 2-3, kota 3-4, kota 4-5, kota 5-6, kota 6-7. Nu var det slut på nackkotor! Alla kotorna var dåliga på ett eller annat sätt. Men en sak var säker: det går icke att operera! Då får man ju steloperera hela neckan på dig och det kan vi inte, säger han.

Han berättar att han jobbat som ortoped i många år och opererat många nackar , men det som var i min nacke hade dålig prognos och kunde endast lindras med hjälp av en bra sjukgymnast.
Han erbjuder sig att skriva till honom. Jag har, tack och lov en bra sådan sedan drygt 10 år tillbaka. Han frågare sedan vilken läkare jag har. (det frågar alla som förstår jag har svåra skador) Jag svarar som jag brukar, att jag har ingen doktor! Hm...Läkaren vet inte vad han ska svara...men säger till slut att det måste jag ju ha en! Ja, det tycker jag med, svarar jag. Jag har kämpat för detta i snart 10 år, säger jag.

Han frågar vem som skriver ut alla mediciner.
Jo, börjar jag. Jag får metadon och Lyrica från Akademiska. Men mer än det lägger inte de sig i. De tar ansvar för den medicineringen. Jag fick ju bo på sjukhuset i 2 månader då Metadonet sattes in. Man var afktiskt inlåst! Men det var inte för vi skulle rymma utan för att skyddda oss från massa skit som kunde komma in på sjukhuset. Det vanligare är ju att Metadon ges till Heronister som slutar