Det går alldelses för lång tid mellan jag skriver bloggen, men jag får inte tiden och orken att räcka till. Det händer så mycket.
Funderar på: hur mycket kan man berätta?? Hur mycket kan man lämna ut till allmän beskådan, hur mycket kan man lämna ut andra? Ja, det är en fråga som tål att tänkas på.
Jag har en del funderingar över dagens barn...Det ställs dåligt med krav på våra barn. Av egen erfarenhet så finns det mycket man skulle vilja ändra på....eller i vart fall få upp ögonen på barnen som tror livet bara är att ta för sig! Det är DE som ställer kraven idag. DE som kräver man ska ställa upp på alla möjliga vis, men själva struntar de totalt i att ge något tillbaka. Där har vi misslyckats så det skriker om det. Det är ju inte barnen fel, det är VÅRT fel som inte lyckats med uppfostran! Men man gör väl så gott man kan, antar jag.
En mamma berättade för mig att hennes son nu lagade all mat till hans pappa då han kom hem från jobbet. Ja, varje dag! Trots att sonen går i skolan varje dag. Pappan är van vid att "hon" står i köket och maten är bordet då han kommer hem från jobbet varje dag. Nu har "hon" flyttat så då blev det sonens arbete. Å han gör detta! men nu hade tydligen mannen fått upp ögonen för vad sónen fick göra för honom och tyckte inte det var så bra.Man undrar om samma tanke hade kommit om dottern hade bott hemma och fixat allting...mycket tveksamt! hm..
Nu är det, som sagt, inte alltid barnen som kommer på detta med att utnyttja...i alla fall inte så länge de är barn. Det finns andra som ser till det ibland! Så himla trist då man tycker ett samarbete på att ge och ta är lyckligt. :-)
Orkar inte skriva mer just nu...ska försöka fortsätta imorgon. Fick träffa ortopeden igår så han sög musten ur mig!!Sköt om er! Kraam!
Over and out
tisdag 27 oktober 2009
måndag 5 oktober 2009
Höst redan!
Tänk vad tiden går fort. Ja, så sa ju alla gamla när man var liten..å nu..är man inte liten utan bli den där gamla tanten man minns *ler* Redan höst och det är ju nu som mina blommor är som finast. Jag ska ta in dem på uterummet så kanske jag kan få njuta av dem lite längre.
Var gång jag ska börja skriva här och klaga på mitt eget "öde" så hamnar jag ofelbart på "johns blogg" 0ch sedan tar min energi slut för att fortsätta här....
Men jag ska försöka lite till.
Den 13 mars 1997 kom jag till operation på Sahlgrenska sjukhuset. det var en torsdag och min fina farfar fick denna dag gå igenom en operation för att få en "påse på magen" efter de upptäckt tumör på tjockmtarmen.Vi ringde å löste korsord i telefnen, minns jag *ler* Jag har tackat ja till en sk. steloperation i länddryggen. Men inte vilken operation som helst. Den har inte tidigare gjorts på Sahlgrenska. En titthålsoperation med 6 små titthål i magen. Via den vägen ska man sätta in en sk.kolbur som är benbitar från mitt eget höfben krossat och lagt en kolbur mellan mina kotor för att sedan växa samman till ett enda ett.
Jag vaknar och minns smärtan i mitt högra ben och fot som det brann i alltihop. Jag ropade eller vad jag nu gjorde. Sköterskan kom och sprutade in smärtstillande i nålen jag hade i handen. Det hjälpte inte alls. Läkare ringde hem till sambo för att höra efter att jag följt avtalet: Minska mitt morfinintag! Min fd man bekräftade att jag hade kämpat hårt för att klara mig på mindre tabletter innan operation. Verkligen kämpat!!
Läkarna började nu undra: Vad står på?? Jag kommer till MR-röntgen. Jag minns..jag vill bara DÖ!! Det gjorde så fruktansvärt ont. Rör mig inte mer, ta inte i mig,Låt mig bara vara!! Men jag fick lugnande, Stecolid och jag klarade MR på något underligt sätt. Kanske jag somnade lite? Jag får veta att nerver ligger ikläm. Läkaren har av misstag, slagit in 2st benbitar i nervrotskanalen. Jag är helt lam i höger fot och ben. Man börjar prata om att de ska ringa läkaren som opererat. Han var redan i Uppsala och jobbade.
2 dagar senare bestäms att jag ska opereras på nytt. Detta sker efter samtal som jag knappt minns . Jag var såå slut i kropp och själ. Trodde inte jag skulle överleva. Min dåvarande man och mina underbara barn kom på söndagen, dagen efter 2.a operationen. Jag minns det inte, men de har berättat. De trodde också jag skulle dö. Jag hade förlorat mycket blod och hade så vansinnigt ont.
Nu slutar jag för ikväll.
Skriver snart igen..
Önskar läsare en underbar natt och en fin vecka!
Kram!
Kerstin
Var gång jag ska börja skriva här och klaga på mitt eget "öde" så hamnar jag ofelbart på "johns blogg" 0ch sedan tar min energi slut för att fortsätta här....
Men jag ska försöka lite till.
Den 13 mars 1997 kom jag till operation på Sahlgrenska sjukhuset. det var en torsdag och min fina farfar fick denna dag gå igenom en operation för att få en "påse på magen" efter de upptäckt tumör på tjockmtarmen.Vi ringde å löste korsord i telefnen, minns jag *ler* Jag har tackat ja till en sk. steloperation i länddryggen. Men inte vilken operation som helst. Den har inte tidigare gjorts på Sahlgrenska. En titthålsoperation med 6 små titthål i magen. Via den vägen ska man sätta in en sk.kolbur som är benbitar från mitt eget höfben krossat och lagt en kolbur mellan mina kotor för att sedan växa samman till ett enda ett.
Jag vaknar och minns smärtan i mitt högra ben och fot som det brann i alltihop. Jag ropade eller vad jag nu gjorde. Sköterskan kom och sprutade in smärtstillande i nålen jag hade i handen. Det hjälpte inte alls. Läkare ringde hem till sambo för att höra efter att jag följt avtalet: Minska mitt morfinintag! Min fd man bekräftade att jag hade kämpat hårt för att klara mig på mindre tabletter innan operation. Verkligen kämpat!!
Läkarna började nu undra: Vad står på?? Jag kommer till MR-röntgen. Jag minns..jag vill bara DÖ!! Det gjorde så fruktansvärt ont. Rör mig inte mer, ta inte i mig,Låt mig bara vara!! Men jag fick lugnande, Stecolid och jag klarade MR på något underligt sätt. Kanske jag somnade lite? Jag får veta att nerver ligger ikläm. Läkaren har av misstag, slagit in 2st benbitar i nervrotskanalen. Jag är helt lam i höger fot och ben. Man börjar prata om att de ska ringa läkaren som opererat. Han var redan i Uppsala och jobbade.
2 dagar senare bestäms att jag ska opereras på nytt. Detta sker efter samtal som jag knappt minns . Jag var såå slut i kropp och själ. Trodde inte jag skulle överleva. Min dåvarande man och mina underbara barn kom på söndagen, dagen efter 2.a operationen. Jag minns det inte, men de har berättat. De trodde också jag skulle dö. Jag hade förlorat mycket blod och hade så vansinnigt ont.
Nu slutar jag för ikväll.
Skriver snart igen..
Önskar läsare en underbar natt och en fin vecka!
Kram!
Kerstin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
